NOBELPRISET RÄDDADES AV HÄSTAR

När Alfred Nobel dog 1896 tes­ta­men­te­ra­de lejon­par­ten av sin för­mö­gen­het till ”en fond, hvars rän­ta årli­gen utde­las som pris­be­lö­ning åt dem, som under det för­lup­ne året hafva gjort mensk­lig­he­ten den störs­ta nytta”. 

Där föd­des värl­dens mest pre­stige­fyll­da pris, men inte utan för­veck­ling­ar. Det var många som vil­le åt Alfreds för­mö­gen­het, och av stö­te­ste­nar­na var han egent­li­gen hör­de hemma. 

Han hade trots allt bott i Frank­ri­ke i 27 år. Alla hans vär­de­pap­per fanns i bank­fack i Paris. Skul­le peng­ar­na stan­na där?

Det var Alfreds frans­ka advo­kat Paul Cou­let som över­ty­ga­de dom­sto­len om att Alfred Nobel hade sin hem­vist i Sve­ri­ge för han hade ett antal dyr­ba­ra rys­ka Orlov-häs­tar stal­la­de på Björk­born vid sin död. 

Och som Paul Cou­let uttryck­te saken: ”Där en man har sina häs­tar bor han.” 

POESI

Nobel­pri­set i lit­te­ra­tur gick i år till Lou­i­se Glück som givet­vis har skri­vit en dikt om häs­tar (man delar ju inte ut nobel­pris till vem som helst). 

Dik­ten inleds med orden:

Vad kan en häst ge dig

som inte jag kan ge dig.

Dik­ten avslu­tas med orden:

Vad är det­ta djur

om inte en pas­sage ut ur det­ta liv?

Mer om Alfred Nobels liv: https://sverigesradio.se/artikel/6334615

Hela Lou­i­se Glücks dikt: https://www.poemhunter.com/poem/horse/